Idag kom samtalet som jag har väntat på!!
Så klockan tio på fredag hoppas jag att ni släpper allt och håller era tummar för att intervjun går som en dans =)
Min hjärna har gått på högvarv sen samtalet kom vid halv ett idag.
Fortsätter tankarna så här lär brandvarnaren gå när som helst.
Att mina chefer är helt underbara gör det hela lite kluvet, men de är så glada för min skull så jag ska inte bli blödig nu.
De har till och med lovat att jag kan bortse från de två månadernas uppsägningstid jag har om saker står och faller pga det.
Hur gulligt är inte det?
Men så har jag världens bästa arbetsplats också.
Fattar jag verkligen vad det här innebär?
Fattar jag verkligen att jag kanske, kanske inte bor och jobbar i Stockholm om en månad?
Fattar jag verkligen att jag kanske ska lämna härliga vänner här i stan för att bosätta mig på landet?
Fattar jag verkligen att jag kanske, kanske snart ska bli sambo med världens underbaraste?
Går det för snabbt?
Tänk om allt går åt helvete?
Tänk om jag plötsligt känner mig ensam och inte trivs?
Tänk om han plötsligt inte älskar mig längre?
Ni fattar vad det här samtalet har dragit igång va?
Jag försöker vara lugn och inte hoppas allt för mycket, men här kan jag få skriva av mig om allt som rör sig i mitt huvud.
För just nu är jag nervös som en tok.
Funderar till och med vad tusan jag ska ha på mig på fredag.
Tänker mer på det än vilka frågor de kan tänkas vilja ha svar på =)
Men en sak är säker.
Jag har ju bästa jobbet just nu, vilket jag tror kan leda till att jag är ganska så lugn trots allt under intervjun.
Jag sitter ju inte i sjön och blir det ett nej löser vi vår situation ändå.
Hann även bli nojjig när jag glatt ringde till B för att berätta om samtalet och självklart ringer när han har fullt upp. De var ute på sjön och fiskade och det blev napp samtidigt som jag pratade på och hans engagemang kändes inte direkt upplyftande och fick mig att snabbt vackla i hur jag skulle känna för intervjun.
Känner mig ganska labil för tillfället.
Att vara ifrån honom så här mycket gör min själ orolig.
När verkligheten inte lever upp till mina förväntningar så knackar gammalt bagage mig på axeln och frågar mig om han verkligen älskar mig?
Det är ju bara jag som ringer osv
Men jag tror att det är normalt att känna så här när förändringar väntar runt knuten.
När jag lugnat ner mig och ser på saker och ting med de förnuftiga ögonen så ser jag två som älskar och vill vara med varandra. Ser två vuxna som är klara med allt det gamla och inte vill något annat än att ha den andra i närheten.
Så, nu håller vi tummarna =)